Feb 212012
 

Den höstsådden var nog ingenting att hoppas på. Det kommer aldrig att ta sig. Lika gärna att planera något annat för den åkern.

Nu kommer det för glest! Det är för surt! Det blir för mycket ogräs. Ska vi inte plöja ner det nu med en gång?

Nu växer det för fort, det blir för högt! Axen är för korta, kornen för små, stråna för grova. Det kommer att lägga sig! Det kommer inte gå att skörda! Trösken kommer att gå sönder, vi får väl inget betalt för det här, diseln är för dyr, det går inte runt. Det här kommer aldrig att gå.

Efter skörden kunde vi konstatera att åkern gav fler säckar än någonsin tidigare. Vad kan man dra för slutsatts? Vi kommer aldrig få en bra skörd ur den marken igen.

En ständig oro, en livsåskådning där allting riskerar att misslyckas, där alla möjliga katastrofer målas upp är en oerhörd kamp men kanske också ett recept på framgång.

För alla onda aningar bekämpades med hårt arbete. Grova, valkiga händer som slet med djur och redskap, ved och jord. Evigt slit med eviga diken, tidiga mornar för tidiga djur, slit i hamnen när jobbet var kvar därhemma. Sakta förändras landskapet, större åkrar, pallar med ved, fälld och odlad skog, tryggade inkomster, trygg familj. Men ändå oro.

Det finns några jag tycker synd om sa pappa, det är människor som vantrivs med sitt jobb! Jag tror aldrig att han vantrivdes med sitt jobb, eller ens såg att han hade ett jobb.

Å andra sidan var pappa sällan ledig. Söndagarna, om det inte var skörd, var lugnare stunder. Då tog vi bilen och åkte ut och tittade på andra gårdar. Såg om någon sått snett. Eller tänk, när en gård fick det värsta betyget, Naj, vilket rumraj! På stenstu står ju allt i räta linjer, om något står alls. Mycket glädje minns jag, många skratt. Vilda diskussioner med bror Harry, stora julfester, kycklingdans hos Daléns. En av många saker jag bär med mig från Mamma och Pappa, är gästfrihet.

Dåbiskt sa mamma. Nu är det något dåbiskt pågång. Pappa och bror ute på något projekt, oklart syfte, ju konstigare det var desto bättre.

Helst skulle alla vara med, ut med hela familjen. Och man skulle inte bara göra det, man skulle se glad ut också. Nu blir det andra bullar av! Nu är det slut på sötebrödssdagarna! Skrek han i farstu, när jag satt framför TV:n mitt på dan!

Men de andra bullarna var inte så farliga. Mest tror jag att jag stod och väntade. På att pappa skulle prata klart med Mats, Svenne, Sture, med Lasse eller Claes. Jag vet inte vad han var tvungen att diskutera, men jag fick en känsla av att något oerhört viktigt måste förmedlas till hela bygden.

Tyst! Det är vädret! Dånade det i hela huset. Hur många prognoser kan man hinna med på en dag? Och om någon missades fick mamma i uppdrag att lyssna av. Med åren blev hon expert på att svänga ihop en gotländsk prognos utifrån de sista meningarna om västra götalands kustland.

Nu grubblar han igen! På sjukhuset sa sköterskorna att pappa ibland fick en rynka mellan ögonbrynen. Han såg oroad ut. Grubblandes.

Valkiga, grova händer blev tillslut tunna och kraftlösa. Rynkan försvann. Striden tog slut och vilan, lugnet infann sig.

Livet ska inte levas utan bekymmer, utan oro, i så fall har det varit för kort.

Och pappa se, allt gick ju väldigt, väldigt bra.

Feb 082012
 

Det känns som tre veckor av isande kyla. När greppet lossnar slutar kampen. Pappa gick bort klockan sex i morse. När vi träffade honom en dryg timme senare, hördes en talgoxe förkunna våren utanför hans fönster.

Åke

Jan 252012
 

Idag vräker snön ner och yr.no visar minusgrader för all framtid. Vintern har kommit tillslut. Jaja. Den får väl roa sig.

Nu blir det skolarbete för hela slanten. Jag håller på och söker en certifiering som projektledare i Pejl och på måndag ska jag simulera ett projektmöte. Nu har jag upptäckt att jag nog behöver förbereda mig! Så dagen är vikt till detta.

I går fyllde pappa 84 år! Vi barn och mamma var på sjukhuset med en tårta på eftermiddan. Han har kanske inte blivit så hemskt mycket bättre i sina funktioner än sedan jag såg honom senast, men han var lite mer sig själv på något sätt. Hade egentligen ganska lätt för att kommunicera och förstå, vilket måste vara en bra förutsättning för att ta till sig rehab..

Jan 202012
 

En vanlig vecka med något ovanligt. Under måndagen var det heldagsmöte i Visby. Tisdag var det vanlig arbetsdag på kontoret. Onsdag arbetsdag på huvudkontoret, torsdag seminarium på huvudkontoret och idag har jag haft en kort fördedragning för alla avdelningschefer på huvudkontoret. Allt har gått väl och på övrig tid har jag tultat omkring i storstan.

I måndags morse fick pappa en svår stroke. Under veckan har det funnits både goda tecken och dåliga. Vi vet inte var det ska landa. Min syster har kommit hit från Italien nu, jag kommer till Gotland fredag kväll och jag hoppas att det blir lite bra familjetid i helgen, men en närvarande och frånvarande pappa.